Stiftelsens grundare

Bertil Johannes Lundman, 1899-1993, docent i fysisk antropologi vid Uppsala Universitet, testamenterade medel till bildandet av Stiftelsen Extensus.

Bertil Lundman föddes i Malmö som enda barn till Fredrik och Elin Lundman. Fadern tjänstgjorde som postmästare vilket medförde att familjen flyttade ett flertal gånger under uppväxttiden, bl.a. till Nyköping och Älvkarleö. Familjen var välbesutten och den unge Bertil sköttes under sin tidiga levnad av barnflickor. Från skolåldern anställdes informatorer att sörja för hans utbildning. Somrarna tillbringade han med modern på olika pensionat, ofta på landsbygden, något som troligen bidrog till hans intresse för naturen. Han levde ett överbeskyddat liv. När det var dags att börja i gymnasiet flyttade familjen till Västerås eftersom gymnasiet där hade gott rykte. Redan under gymnasieåren ägnade han sig åt att samla växter och skaffade sig ett stort herbarium. Hela hans uppfostran präglades av stränghet, framförallt av fadern. Vid studentexamen, som han klarade med mycket goda betyg, nödgades han smita ut bakvägen och fick inte delta i de övrigas festligheter.

Universitetsstudier

Efter avklarad studentexamen i Västerås startade Lundman universitetsstudier vid Uppsala Universitet. Många ämnen kom att ingå i hans studier. Inledningsvis ägnade han sig åt naturvetenskap såsom kemi, geografi, meteorologi och främst botanik. Han avlade en filosofie kandidatexamen i botanik 1925. En tid studerade han arkeologi men efterhand övergick Lundman helt till att studera teologi i syfte att bli präst, och äntligen få en försörjning. När teologie kandidatexamen var klar, 1935, förvägrades han dock prästvigning, trots löften om motsatsen, och lämnade därmed ämnet.

Parallellt med övriga studier hade ett intresse för fysisk antropologi vuxit fram. Många studenter provmättes på de olika studentnationerna i Uppsala, bl.a. på Västmanland-Dala nation dit Lundman själv hörde. Med stöd av Anders Pers, dalkarl och redaktör för Västmanlands Tidning, gjordes mätningar i Västmanland. Då provmätningarna föll väl ut påbörjades en större undersökning av Dalarnas folk. Den inleddes 1932 och kom till slut, 1937, att omfatta ca 11000 av landskapets invånare. Materialet bearbetades till en doktorsavhandling, "Dalaalmogens antropologi" 1945. Det blev troligen Uppsalas mest uppmärksammade och besökta disputation genom tiderna. Sal 10 i universitetshuset räckte inte till utan evenemanget nödgades flytta till aulan.

Forskning och intressen

1947 erhöll han en docentur i fysisk antropologi och undervisade i ämnet fram till 1970. Många var de studenter som bevistade hans föreläsningar, som hade rykte om sig att vara kontroversiella.

Lundman läste mycket och hans bibliotek blev allt större. Vid hans frånfälle 1993 rymde samlingen 11000 titlar. Lundman var inte bara en flitig läsare, han var en flitig skribent också. Huvudsakligen rörde det sig om vetenskapliga artiklar, men också recensioner och tidningsartiklar ingick i produktionen. Han var intresserad av många ämnen. Botaniken låg honom hela tiden varmt om hjärtat och han skrev även artiklar i ämnet, bl.a. om raser av alm och blomfärger hos midsommarblomster. Han bidrog bl.a. med fyndlokaler till Erik Hulténs "Atlas över växternas utbredning i Norden", 1950, och uppgifter till Ulf Malmgrens "Västmanlands flora", 1982. Han blev medlem i Svenska Växtgeografiska Sällskapet (SVS) redan vid dess bildande 1923 och var flitig gäst vid dess möten. I övrigt tillhörde han flera internationella antropologiska sällskap.

Personen Lundman

Lundman var frispråkig och gjorde ibland kontroversiella uttalanden. Många av hans åsikter uppfattas idag som otidsenliga. Hans sätt att vara gjorde att studentkamrater m.fl. ofta drev med honom. Överbeskyddet under uppväxten bidrog sannolikt till hans relativt avvikande sätt och bidrog till en viss grad av isolering. Han blev med tiden en känd profil i Uppsala och kunde med rätta betraktas som ett Uppsalaoriginal. Åtskilliga historier berättades om honom. De flesta osanna enligt Lundman själv. Bland annat sades han vara vinterbadare vilket han avfärdade. I själva verket badade han dock flitigt i friluftsbaden i och kring Uppsala under vår, sommar och höst men upphörde när isen lade sig.

Efter pensioneringen reste Lundman rätt flitigt, huvudsakligen för rekreation eftersom synen satte stopp för läsande och skrivande. I kontrast till uppväxtåren levde Lundman mycket spartanskt. Enda transportmedlet var cykel. Han levde utan dagstidningar, radio och TV. I gengäld informerade han sig om omvärlden via bekantskapskretsen. Han efterlämnade inga barn.

I avsikt att gynna växtekologisk forskning och naturvård testamenterade Lundman medel till Svenska Växtgeografiska Sällskapet och till bildandet av Stiftelsen Extensus. Sitt stora bibliotek och alla egna särtryck testamenterades till SVS (www.vaxtbio.uu.se/svs/).

 

Bertil Lundman

Igenväxande våtmark, Gysinge
Foto Jerry Skoglund

Låga, Fiby Urskog
Foto Jerry Skoglund